Deportees1 Deportees1

Deportees – den lyssnande publikens band

Vid det här laget är trion från Umeå något av veteraner och har samlat på sig mängder av såväl erfarenheter som visdomar från turnélivet. Peder Stenberg fick i uppgift att ringa in några.

– Som rockbiografi betraktad är Deportees inte alltid så snaskiga.
Peder Stenberg säger det med ett skratt där han sitter och funderar på vad turnerandet har gjort med bandet som han sjungit i sedan det bildades 2003. Han gör det med anledning av att Deportees på Krøsset i Oslo den 7 november gör det första av fjorton gig för det hyllade nya albumet All Future. Eftersom det har hunnit passera femton år sedan bandet for i väg på sina första vidsträckta vändor genom Sverige finns det förstås ännu större anledning att låta honom summera scenupplevelser och tillhörande från den här tiden:

VAD DE HAR LÄRT SIG OM SIG SJÄLVA GENOM ATT ÅKA RUNT OCH SPELA
– Vi är jättebra kompisar, det är nästan aldrig någon friktion, det känns fortfarande lite som att åka på skolresa. Musiken blir som en förlängning av vår kamratskap och turnerandet blir också det. Alla spelar för låten, alla spelar för bandet. Vi har lärt oss att vår vänskap tålde musiken, tålde alla turnerandets upp- och nergångar, även om det kan hända att det blir några öl för mycket eller att det känns slitsamt med alla långa körningar när man som vi bor i Norrland.

– När man pratar med folk i andra band hör man ibland att det är för många egon. Men samtidigt är det inte lätt att veta när man som fjortonåring börjar spela ihop på en fritidsgård vad som kommer hända med den och den medlemmen ifall det visar sig gå bra. Där har vi haft tur, att det bara råkade bli så att vi i bandet ger varandra plats och själva tar lagom med plats. Det låter möjligen osexigt men som på vilken arbetsplats som helst handlar det mycket om personkemi.

VAD DE HAR LÄRT SIG OM SIN PUBLIK
– En grej vi har insett är att vi har en lyssnande publik. När vi har spelat på festivaler har man ibland sneglat åt andra band som spelat och sett hur publikhavet stått och hoppat till deras låtar. Vårt publikhav var kanske lika stort men det stod inte och hoppade…
– Det dröjde ganska länge, först i höjd med Islands & Shores, innan vi förstod att folk vill lyssna på oss. Vi ska inte forcera någonting annat. Och med den insikten kunde jag i stället börja zooma in på människor och se ett par slutna ögon, någon som sjunger med i en text eller till och med någon som ser rörd ut. Det är så folk förhåller sig till vår musik.
– Vi har också lärt oss att vi inte behöver ”ta ner det” eller bjuda in publiken till att sjunga med, vi behöver inte bjuda på oss själva på det sättet. Vilket är skönt för vi är inte så bekväma med det. Inte för att jag är för fin för det, jag tycker det är jobbigt att uppmana folk att göra grejer över huvud taget. Jag kan verkligen gilla artister som är bra på show, som James Brown eller D’Angelo som jag såg på Cirkus 2000, jag tror ingen spelning jag sett har överträffat den, men det har bara inte passat oss.
– Eftersom det har en tendens att ta lite tid mellan skivorna kan det också slå en att det här med att stå på en scen där folk tittar på en och klappar har ganska lite med livet i övrigt att göra. Innan man kommer in i det kan det kännas ovant: varför ska jag vara här uppe och ni där nere kolla på mig? Den dynamiken är så långt ifrån min vardag med små barn och radhus i Umeå.


SCENSKRÄCKEN VS SCENKICKEN
– Hur jag känner för att gå på scen varierar från kväll till kväll. Jag har aldrig riktigt kunnat ringa in vilka variabler det är som avgör, det är inte så enkelt som att det handlar om storleken på publiken. Det är mer en ångestgrej. Som att det är supervarmt i logen och jag är nervös, då kan det bli en sämre kväll. Eller att någon i personalen på spelstället är väldigt otrevlig. Det kan vara skitsmå grejer. De andra i bandet är så himla lugna men det är väl lite annorlunda med att vara frontperson, man kan inte bara gömma sig under luggen utan måste på något vis vara länken mellan musiken och publiken.
– Jag såg någon undersökning, oklart hur vetenskaplig den var men ändå, om att många människor hellre skulle dö än att prata inför folk. Nu tänker jag att ifall de verkligen stod inför valet att dö eller tala inför folk kanske de ändå väljer det sistnämnda. [skratt] Det finns ju en spänning i att befinna sig i centrum och förväntas leverera en upplevelse, och den kan för vissa människor kanske nötas ner men det har inte jag märkt av. Jag skulle nog säga tvärtom. Faktum är att mina största konserterfarenheter främst går att spåra till senare år, dels i samband med förra skivan men vi hade också några superfina kvällar när vi var ute i våras och somras. Så jag kan inte säga att det har blivit någon slentrian där.

TIDIGA TURNÉER VS SENARE ÅRS TURNÉER
– Då i början sa vi: ”Vi vill spela så mycket som det någonsin går, det spelar ingen roll om vi tjänar någonting.” 2004 och tidigt 2005 gjorde vi uppemot hundra gig. En massa konstiga grejer men vi ville bli bättre och tyckte om att vara ute. Redan då hade vi en eller två inhyrda musiker och där vi i dag betalar folk lön för att vara med var det så på den tiden att vi delade på det som blev över – bara att det väldigt sällan blev något över…
– Det är inte så att jag är nostalgisk, för det är underbart när du vet att människorna som kommit till ens konsert är där för att de vill, de kan låtarna och är välvilligt inställda, du behöver bara gå på scen för att få en applåd. Men, med det sagt, det var något speciellt med att komma till ett ställe, öppna logedörren och fråga arrangören ”har ni sålt något?”, hela den här oron över hur det ska gå, för att inte tala om när man gick på scen och där stod tjugo pers med armarna i kors och man kände ”nu ska vi visa dem, nu ska vi vända dem”. Ganska ofta lyckades vi med det och det var ju en jädra kick.

VAD DE VILL ATT DEPORTEES LÅTAR SKA VARA LIVE
– Som vi arbetat i studion med de sista skivorna har det mindre varit att vi kommer med färdigrepade låtar och mer att vi bygger dem på plats i studion, testar oss fram. Det betyder att nu när vi ska repa inför turnén gör vi det med en skiva där vi egentligen inte har spelat låtarna tillsammans förrän vi står där i replokalen. Det är som att vi med de styrkor och begränsningar som finns i att vara ett gäng personer med analoga instrument i ett rum nästan ska tolka skivan. Eftersom det på skiva ofta är ganska mångbottnade arrangemang måste vi välja bort en del inslag. Många samtida band som verkar inom någon slags indierockvärld kanske tar med sig mer från studion, väldigt mycket tracks eller annat, och det kan bli skitbra men vi har valt att verkligen spela tillsammans för att det låter bra och för att vi tycker om det.

Deportees3 Deportees3

Deportees är aktuella med albumet All Future och spelar i vinter på följande ställen: Krøsset i Oslo torsdag 7 november, Satin i Örebro fredag 8 november, Storsjöteatern i Österlund lördag 9 november, Arbis Bar & Salonger i Norrköping fredag 15 november, Mejeriet i Lund lördag 16 november, Gävle konserthus fredag 22 november, Pustervik i Göteborg lördag 23 november, Magasinet i Falun fredag 29 november, Berns i Stockholm lördag 30 november, Backstage i Linköping torsdag 5 december, Katalin i Uppsala fredag 6 december, Växjö Teater lördag 7 december, Väven i Umeå fredag 13 december, Kulturens Hus i Luleå lördag 14 december.

Lyssna!

  • Deportees3 Deportees3