Ttw5 Ttw5

The Tarantula Waltz – hundratio procent genom evigheten

Med nya albumet Kallocain har The Tarantula Waltz fått sitt mest överväldigande bemötande hittills. Men det är live Markus Svensson tycker att deras musik mest kommer till sin rätt. I veckan drar vårturnén i gång – som gör nedslag på Pustervik i Göteborg 17 jan, Mejeriet i Lund 18 jan, Slaktkyrkan i Stockholm 1 feb och Katalin i Uppsala 20 feb!

– Ska jag göra det här finns det ingen annan anledning än att hela tiden ge hundratio procent. Det finns ändå inga pengar att tala om. Jag skulle kunna göra något annat i stället, vara hemma med barnen eller vad som helst. Men har det kommit folk till mitt gig, betalat för det och uppenbarligen tycker det är vettigt nog att lägga sin tisdagkväll på får jag ge dem det, vad det nu är de vill ha – förmodligen rör det sig om samma känsla jag hade när jag skrev låten eller samma känsla som finns i låten.

Markus Svensson, som i princip är The Tarantula Waltz, pratar om den urladdning hans sång och musik så tydligt förmedlar, som att han alltid ger lite extra, mer än vad du som lyssnare trodde var möjligt.
– För att jag inte hinner gå till en superterapeut måste jag göra det på något annat sätt, quick-fixa mig själv, och då har jag de här verktygen. Och det är ju ännu fetare att gå upp på scen och framföra låtarna. Det är någon sorts katarsis-urladdning.
På frågan om han skulle kunna göra det på något annat vis än att ge just hundratio procent kommer ett blixtsnabbt svar.
– Nej. Det är helt uteslutet. The Tarantula Waltz släppte i november sitt femte album Kallocain, hans mest hyllade hittills. Det är den typ av skiva där alla löften infrias, de sista bitarna faller på plats och frågetecknen rätas ut, den typ av skiva där artisten kliver fram och blir sin egen kreation, utan tvångströjor eller reservationer. Ett personligt och känslointensivt verk som rör sig i ett gränsland mellan klassisk heartland-rock, soulexplosivitet och musikaliskt nytänk. Inför turnén som stundar var det läge för Markus Svensson att dela med sig av sina tankar kring:

VAD HAN VILL ATT THE TARANTULA WALTZ SKA VARA PÅ SCEN SOM DE INTE NÖDVÄNDIGTVIS ÄR PÅ SKIVA
– Det är på scen vi verkligen tänder till! Det är då låtarna riktigt lever upp eller lever sitt eget liv på något sätt. Låtarna på den här skivan skrevs under rätt kort period och spelades in, sedan har vi inte rört dem. Förrän nu då till releasefesten, ett uppträdande i P4:s Musikplats Stockholm och så två förbandsgig åt The Tallest Man On Earth på Cirkus.

– Flera av låtarna kommer bättre till sin rätt live än på skiva, tycker jag, och det är ju där jag verkligen vill att de ska brinna som mest. I studio går det aldrig att göra det fullt ut – eller jo, ibland. Både den här och förra skivan är inspelad på ett klassiskt sätt för att det ska låta fett: trummor och bas först, allt isolerat, allt ligger perfekt. Vi har velat att det ska låta som en helhet. Men den där brinnande känslan, den kan man bara uppnå när man levererar den live och helst framför publik.

Markus Svensson, The Tarantula Waltz

– När allt har stämt? Hmm, har svårt att nämna en specifik konsert men det måste vara någon från 2017 med bandet. De bästa är när vi alla utgör samma enhet, musiken blir en maskin som andas och lever och vi åker med. I Örebro minns jag att jag kände så, och Umeå. Upp på scenen, räkna in och sedan vaknar man upp efteråt och det känns som att man skulle kunna springa maraton på grund av allt dopamin och alla endorfiner som exploderat. Cirkus nyligen var inte så pjåkigt heller, jäkla rum alltså! Som att styra ett stort rymdskepp.
– Sedan är det så att känslan av att allt stämmer kommer oftare ju mer man spelar, att det liksom blir Duende-grejen och man går upp i ett högre stämningstillstånd, blir ett med låtarna. Nu har vi än så länge gjort så himla få spelningar på nya skivan men jag kommer ihåg att jag på releasefesten, då jag inte hade stått på en scen på nästan två år, kände att det var som att åka ner i ett varmt vatten: ”Aah, gud vad skönt…”, så. Innan trodde jag kanske att jag skulle vara ringrostig och inte veta vad jag skulle säga, men när jag väl stod där kändes det som att det var min hemmamiljö.


BANDET
– Några av dem, Petter [Södrin] som spelar bas och Per [Andersson] som spelar trummor, hittade jag genom en gemensam kompis, Hägga, som hade ett sundsvallsband vid namn Hägga & The Thieves from the North. De var även med i Leif Karate och spelade med en mängd andra. De snubblade in på ett bananskal i The Tarantula Waltz då de fick hoppa in på ett gig jag skulle göra och jag upptäckte att det genast blev ett annat sväng. Gitarristen Matte [Johansson] spelar i Tiger Lou och vi har massor gemensamma vänner. Daniel [Kurba] på synt spelar med bland andra Florence Valentin och Nicolai Dunger. Kallocain är Daniels första studioskiva med oss. Precis som de andra har han tillfört väldigt mycket. Det är som att vi har byggt någon sorts maskin tillsammans. En kärv maskin som blivit mer och mer väloljad. Och den har vi verkligen byggt tillsammans. Jag är stolt över dem, det hade inte alls låtit så här utan dem. Detsamma gäller så klart Chrille [Roth], som producerade både den här och förra skivan.
– En annan anledning till att det blir bra är att killarna i bandet är väldigt kritiska. När jag spelar en låt för dem för första gången är det inte så att de jublar. Utan det låter ofta ”åh herregud, vad många ackord, åh fy fan, okej vi kör väl då…”. Egentligen är det ganska sunt. För ett tag sedan skrev jag en c-uppsats i psykologi och hade då en handledare, en forskare, som var så hård. Jag tyckte att jag ansträngde mig, ”nu har jag verkligen fått till det”, men vid varje utvärderingstillfälle jag hade med henne möttes jag av en suck och ”ja, alltså, om du vill bli klar med den här i vår får du lägga på ett kol”. Jag tänkte att blir jag godkänd är det ett under för jag verkar så pantad. Men sedan fick jag felfritt. Och det var ju mycket hennes förtjänst, för med sitt sätt bidrog hon till att ribban bara höjdes hela tiden. Lite på samma vis tycker jag det är skönt att inte ha ja-sägare runt mig.

VAD HAN LÄRT SIG AV ATT ÅKA VÄRLDEN RUNT SOM UPPVÄRMARE ÅT THE TALLEST MAN ON EARTH
– Väldigt, väldigt, väldigt mycket. Kristian [Matsson] är ett unikum live, tycker jag. Där har vi någon som verkligen är hundratio procent i allt han gör på scen. Den största lärdomen är nog timmarna jag fått av honom på scen inför tvåtusen pers varje kväll på fulla ställen, människor som står och håller käften och undrar vem jag är men ändå är beredda att lyssna under åtta låtar. Det är en lektion man aldrig kan få om inte någon ger dig den, typ ”här, ta min publik, gör vad du vill”. Lite så har det varit, ”han är med mig, lyssna, förstå”.
– Det var svinnojigt att göra de första spelningarna med honom. Den allra första tror jag var i London 2015 och han var försenad. Bon Iver stod och trampade bakom scenen och var väldigt intresserad av min gitarr, ville gärna prova den och veta mer om den, själv hörde jag bara sorlet utanför draperiet och jag kommer ihåg att jag höll på att få panik. Och så droppade de draperiet och det var bara för mig att köra i gång… Det var helt sjukt.
– Som publik vill man med en bra konsert känna att det här var någonting som bara vi fick vara med om, just i kväll. Som när jag såg Nick Cave i Globen. ”Åh herregud! Det här! Det här gör han inte varje kväll!”, kände jag. Men min kompis Ruben som hade sett honom fjorton gånger sa: ”Jo, han körde alla trick i boken, han har gjort det här hur många gånger som helst.” I alla fall, den känslan, att publiken får vara med om något helt unikt, vill man som artist klara av att förmedla själv. Och den konsten behärskar Kristian. Det krävs en hel del för att kunna göra det varje kväll, gång på gång, att när man vaknar på morgonen och har en vanlig dag på bussen ändå känna att i kväll ska jag göra det igen och likadant kvällen efter och kvällen efter och kvällen efter.
– Sedan är jag lika pepp på att spela inför tio pers också. Det kan vara svårare men ge samma typ av kick. Men grejar du de där ställena med tvåtusen pers gör det att du sedan får en viss grundtrygghet, att du lär dig kontrollera nervositeten – så att den efter ett tag blir positiv. ”Det ska kännas så här, det gör det varje kväll. Senast du gick upp där kom du av scenen levande igen. Och du pissade inte på dig och sjöng inte fel, så du ska nog klara det igen.”

The Tarantula Waltz är aktuella med albumet Kallocain och spelar 17 januari på Pustervik i Göteborg, 18 januari på Mejeriet i Lund, 1 februari på Slaktkyrkan i Stockholm och 20 februari på Katalin i Uppsala.

Ttw Citat Ny Ttw Citat Ny