Slowgold 2 Slowgold 2

Slowgold – ser nya möjligheter

Med ett nytt tokhyllat album i ryggen och en utökad sättning står Slowgold redo för att ge sig ut på en omfattande vårturné. ”Manglet är roligast”, menar Amanda Werne.

Inget Slowgold-gig är det andra likt. Även om Amanda Wernes förhäxande röst och bländande gitarrspel oftast befinner sig i förgrunden växlar de i temperament, styrka, utlevelse och tempo, förmodligen på fler vis än så. En kan undra om det hos bandet är ett medvetet drag att ta det dit eller om det bara blir så.
– Både och, säger Amanda Werne. Jag ser det som en av våra styrkor, men i mina svaga stunder kan jag tycka det vore skönt att vara mer konsekvent på scen. Det kan vara ansträngande att inte riktigt veta hur det ska bli. Samtidigt innebär det att man känner att man rör på sig, att det inte är samma sak hela tiden.
Alldeles oavsett fungerar det, för den som bevistat några Slowgold-konserter vill i regel gärna fortsätta göra det – antagligen just för att man snart märker att man aldrig riktigt vet vad som är att vänta. Och ännu mer nytt lär bandet uppfattas under vårens turné, ty trion från Göteborg har expanderat till kvartett. Amanda Werne (sång, gitarr, låtskrivande), Johannes Mattsson (bas) och Erik Berntsson (trummor) kompletteras numera av Viktor ”Honkan” Hansson på klaviatur. En inte helt långsökt utveckling med tanke på att det nya, Mattias Glavå-producerade albumet Aska delvis tar bandets stämningstäta drömrock in i annat, mer postpunkigt ljudlandskap, men exakt hur det kommer påverka balansen i den så tajta konstellationen återstår att se.
– Det är det vi ska utforska under vårturnen, säger Amanda. För mig blir det ganska ovant. Viktor lägger mycket mattor och förstärker melodier som gör att jag kan luta mig tillbaka i musiken. Jag är annars van vid att i hög grad höra mig själv, nu blir det ett till ljud att förhålla sig till. Vilket är roligt, samtidigt ett äventyr. Sedan blir det inte en helt annan grej heller, det är ju fortfarande vi, vi behöver bara detta för vår dynamik.

I tidigare intervjuer har Amanda Werne pratat om att trio har varit ett bra format, att det har gett henne mycket plats, att ingenting har stått i vägen. Att Slowgold nu utökat sättningen innebär inte att hon har omvärderat det.
– Nej, jag älskar trio fortfarande. Men vi är så samspelta och det har bara rullat på, det handlar nog mer om att jag känt att det saknas någon. Att vi kan behöva någon mer som ska vara med och ha kul med oss. Faktum är att jag gått och spanat på Viktor i ett och ett halvt års tid eftersom han är ett musikaliskt geni, jätterolig och vi har känt varandra i femton år så han är en naturlig del av vårt lilla gäng. Dessutom vädur. [skratt] Till skillnad från Erik och Johannes som båda är kräftor och lite blötlagda emellanåt har han starka åsikter och pekar precis som jag med hela handen.

– När jag började skriva den här skivan tänkte jag att den blir vår sista, men då jag hade jobbat igenom alltsammans landade det i att så måste det inte alls vara. Jag behövde nog bara formulera ett nytt ”varför?” och ett nytt ”hur?”.

0af48cf4 0865 42b0 891a 70168ef80852 0af48cf4 0865 42b0 891a 70168ef80852

Lyssna på Slowgolds
nya album "Aska".

Varför kände du att det skulle bli den sista skivan?
– Kanske att det har stått och stampat lite, i den bemärkelsen att jag har gjort saker på ett visst sätt en lång tid. Det började med att Freddie [Wadling, som Slowgold kompade på skiva och på turné våren 2016] dog, därefter kändes allt lite tomt. Så har det fortsatt några år. Men nu var releasefesten för nya skivan så rolig att jag kan se nya möjligheter, inte minst när vi har Viktor i bandet.
Ni gav ut ett livealbum i fjol. Var det ett sätt att göra bokslut över Slowgold som trio?
– Exakt. Precis så var det. Under hela förra året pågick en slags förberedelse för att ta in en person till och för den här skivan. Jag kände att det var ett perfekt läge att släppa trion och eftersom vi haft en liveskiva i bakhuvudet ett tag spelade vi in alla gig under 2018, även om vi till slut valde att ta allt från en och samma konsert, Slaktkyrkan i Stockholm, den var bäst och det blev mest enhetligt så.
Hur tänker du ifråga om låtlistor: är det vad du känner för att spela som avgör eller vad du tror publiken vill höra? Eller en kombination?
– Johannes har alltid varit den mest publikfriande av oss i bandet, medan jag mer vill spela det jag själv känner för. Sedan är det olika, för man kan ha en setlist som funkar jättebra till vissa gig men som funkar mindre bra på en annan typ av ställen. Inför turnén som nu stundar ville jag egentligen uteslutande spela på små mörka rockklubbar och bara dåna, men det dök upp massa andra erbjudanden som vi inte kan låta bli att göra.
Händer det att ni kastar om i låtlistan mitt i ett gig?
– Jag önskar att vi gjorde det mer. Visst händer det att vi hoppar över en låt eller tar en annan än vi planerat, vi är anpassningsbara då vi har spelat så mycket ihop. Men överlag försöker vi numera hålla oss till en setlist. Vi har dels de lugna låtarna som jag kan göra solo, dels manglet som är roligast för då känns det som att man befinner sig någon annanstans, som att man inte syns fast man står på en scen. Det är härligt. I andra stunder blir jag mer självmedveten och måste jobba för att hitta ett lugn på scen.
Är alla i bandet med och bestämmer vad ni kommer framföra?
– Vi har en dialog. En period skrev Johannes alla setlists och så fick jag godkänna dem. Men det ändrade vi på, för jag vill ha kontroll på hur det känns, det är så många lösa grejer ändå kring ett gig. Men jag bollar låturvalet med de andra. Nu inför turnén har vi repat ihop en setlist tillsammans.
Hurdan är din relation till ert gamla material, det som ligger några plattor bort – vad avgör vad du plockar fram därifrån?
– Man vill ju att alla i bandet ska vara peppade på de låtar vi spelar. Där tenderar vi att ha skilda åsikter. Det finns låtar de andra vill köra som jag inte alls är sugen på. Och vice versa. Vi är relativt demokratiska, men ibland tvingar jag dem om jag känner väldigt starkt för någon låt: ”Det här blir bra, ni har fel.”
Nappar du någonsin på önskemål från publiken?
– Inför spelningar får jag ibland meddelanden: ”Kan du inte spela den här och den här?”, till exempel Trädgården, Finland och Detta är dagen, men det har tyvärr inte hörsammats för antingen vill inte jag spela en eller så vill inte Johannes. [skratt] Jag får försöka driva på lite mer med piskan! På Slaktkyrkan var det några som hela tiden stod och skrek efter Öppna sår men jag tror inte att vi spelade den, vi gjorde nog Rosor i stället. Tekniskt sett klarar vi det mesta, men det sker inte så ofta – jag tror bestämt vi ska bli bättre på det framöver.

Slowgold är aktuella med albumet Aska och en turné som tar bandet till följande ställen: Storsjöteatern i Östersund 28 februari, Kulturens Hus i Luleå 29 februari, Katalin i Uppsala 6 mars, Frimis i Örebro 7 mars, Växjö Teater 11 mars, Ideal Bar/Vega i Köpenhamn 12 mars, KB i Malmö 13 mars, Sofiehof i Jönköping 14 mars, Arbis Bar & Salonger i Norrköping 20 mars, Pumphuset i Borås 21 mars, Skylten i Linköping 27 mars, Nalen i Stockholm 28 mars och Pustervik i Göteborg 25 april.

Lyssna!

  • Slowgold Slowgold