Bästa spelning ni gjort?
– Hmm. En som jag här och nu kommer att tänka på är den vi gjorde på Corona Capital-festivalen i Mexico City förra året. Vi spelade samtidigt som Billie Eilish, som jag egentligen ville se för hon är otrolig, så vi visste inte riktigt vad vi kunde vänta oss. Men när vi kom ut på scen möttes vi av en enorm publik vars ljudstyrka motsvarade en smärre orkan. Vilket sedan pågick hela giget igenom. En oförglömlig upplevelse. Genom åren har vi varit lyckligt lottade som fått vara med om några sådana. Första gången vi spelade på Glastonbury var också väldigt speciellt.

Värsta spelning ni gjort?
– [skratt] Det finns några att välja mellan. När vi började som band gjorde vi det på det gamla sättet, i vårt fall genom att spela på en massa klubbar i London men även andra ställen. Bland annat minns jag ett gig i Robbie Williams hemstad Stoke. En polare till oss kom dit från Birmingham och två killar höll på med en droguppgörelse i ena hörnet, annars var det ingen där. Det bör ha varit strax innan vi fick vårt skivkontrakt. Jag skulle inte säga att det var någon katastrof, även om luften kanske gick ur oss en smula gjorde vi vårt bästa. Det försöker vi förresten alltid göra, oavsett inramning eller hur många som är på plats.

Det mest störande som hänt dig på scen?
– Tekniska problem av olika slag kan vara extremt irriterande. Nu har vi i regel en reservplan och allehanda alternativa lösningar om något går snett. Ifall mitt piano går sönder kan jag alltid byta till ett annat, även om det har hänt att inte det heller har funkat… En gång, i Brighton vill jag minnas, föll vår ljusanläggning ner på scenen mitt under showens själva klimax. Det blev kanske lite för mycket klimax. Vi var tvungna att sluta spela. Det var inte så kul.

Vad kan få ett normalbra gig att vända och bli något oförglömligt?
– Lite tur, för det krävs en viss sorts kemi oss och publiken emellan och det vet man aldrig när eller hur sådan infinner sig. Ibland känns det som att det bara räcker med att det är en vacker kväll. Eller att det är kallt ute och alla bara vill trivas inomhus tillsammans med andra människor. Eller något annat. Men det handlar också vilka signaler vi i bandet sänder ut. Det måste märkas att vi har kul och att vi är fullt fokuserade, att vi visar tacksamhet över att få göra det vi är där för att göra och att vi tar vara på det. Sådant brukar publiken märka och svara tillbaka på, vilket vi i vår tur märker och svarar tillbaka på, det blir en sorts rundgång alla vinner på. Det går hur som helst inte att fejka det, det märks när det är på riktigt.

Bästa konsert du sett?
– I maj 2016 såg jag Bruce Springsteen på Bernabéu-stadion i Madrid. Eftersom jag och min flickvän nyligen hade brutit upp befann jag mig i ett lite labilt känsloläge där jag fortfarande var förkrossad men samtidigt kände att ett nytt kapitel i livet väntade runt hörnet. Jag var där omgiven av ett gäng vänner och en galen spansk publik, det var en makalöst vacker afton under stjärnorna och det kändes som att alla närvarande släppte ut alla sina känslor samtidigt. Inget försämrades förstås av att Bruce körde ett enastående set fullt av hits. Jag sjöng, skrattade och grät omvartannat.

Var spelar du helst: klubbar, arenor, festivaler eller annat?
– För mig personligen är svaret utan tvekan klubbar. Det kan bli bra var som helst, men ju lättare det är att interagera med publiken desto roligare är det. Det är alltid svårare när du måste nå dem som befinner sig hundratals meter bort. På en klubb räcker det med bara musiken, du behöver inte på samma sätt tänka på uttryck och gester. Med det sagt: jag har sett U2 och Bruce Springsteen göra grymma konserter på arenor och vi själva har haft bra kvällar på sådana ställen.

Konstigaste ställe du spelat på?
– Jag kommer ihåg en tidig europaturné då vi skulle spela på en festival i Basel. I själva verket bestod scenen av ett lastbilsflak utan tak eller skydd mitt på en parkeringsplats. Infrastrukturen kring festivalen var obefintlig, plus att det började blåsa upp, regna och likna rejält oväder. Allting blev blött så vår turnémanager fick slita hårt för att få scenen någorlunda torr. Ingen publik hade hittat dit heller. Men jag tror att vi till slut genomförde giget.

Första musikförebild du träffade på turné?
– Det måste ha varit när vi turnerade med U2 i Europa och USA. Att få träffa Bono och The Edge och kunna peppra dem med mina fanfrågor var otroligt. De hade stort tålamod med mig. Bra människor.– Även Bruce Springsteen var skön. Väldigt anspråkslös, som vilken person som helst, vilket är något av en bedrift efter alla år på den nivån. En del artister kan vara uppslukade av sin berömmelse, ibland på ett sätt som gränsar till den paranoida, som att de har gått vilse i sig själva. De är i regel svåra att prata med, det blir mest obekvämt.

Favoritminne från Sverige?
– Redan tidigt i vår karriär kom vi till Sverige och vi har alltid blivit väl emottagna. Musikscenen i Stockholm är fantastisk och att få ta del på den, som hastigast men ändå, har varit en ynnest. Vet inte om jag har något specifikt musikrelaterat minne från Sverige men en gång gick jag i timmar i centrala Stockholm och hamnade till slut vid Vasamuseet som jag tyckte mycket om, intresserad av historia som jag är.

Genom att spela med dem så mycket som du har gjort, vad har du främst lärt dig om dina bandkamrater?
– Oj. Jag älskar dem allihop förstås och jag tror att vi kommit att uppskatta varandras bidrag till bandet alltmer för varje år som går. Jag skulle exempelvis aldrig kunna göra det Tom [Chaplin, sångare] gör. Han är en enormt skicklig frontfigur med osviklig känsla för hur man ska få med sig publiken och få liv i en spelning. För att klara det krävs hårt arbete, övning, idogt studerande av hur andra gör. En av våra bästa egenskaper som band är att vi alltid backar upp varandra och aldrig lämnar någon i sticket på scen. Skulle rentav säga att ”vänlighet” är ett viktigt ledord för oss. Det är inte alltid självklart i band.

Genom att spela så mycket med dina bandkamrater, vad har du främst lärt dig om dig själv?
– [skratt] Förmodligen bara hur mycket jag älskar att spela musik. Hur vi i bandet på scen blir ett med varandra, hittar vår egen dynamik och rytm och får den där oslagbara och intensiva mänskliga kontakten. Jag har insett att det är en viktig del av vem jag är.