Jämt när nattromantikerna från Nottingham har hållit sig undan några år gör sig suget efter dem påmint. Där är vi nu, i ett läge då vi verkligen behöver Stuart Staples karaktäristiskt vibrerande baryton, märkt av nikotin och omkullkastad dygnsrytm, lika väderbiten som vacker, omöjlig att ignorera. Och så musiken som med sensibla spröt, mångfacetterad instrumentering och lågintensiv dramatik vispar runt strax bakom. I snart trettio års tid har Tindersticks skapat sin egna lilla värld. De har besjungit smuts, destruktivitet, lustar, barer och död men där sådant i händerna på andra lätt gränsar till det solkiga finns det alltid något belevat, ja rent sofistikerat, över Tindersticks inspelningar och uppträdanden.

Det nya albumet No Treasure But Hope släpptes i november och är Tindersticks tolfte sedan bildandet 1991. Precis som på föregångarna fortsätter de på nya skivan att förfina de stämningar som gjort det naturligt för deras musik att placeras i åtskilliga film- och TV-produktioner (de har ett tätt och mångårigt samarbete med regissören Claire Denis), konstinstallationer, modevisningar samt olika dans- och teaterprojekt. Förutom Staples finns i dag två ursprungsmedlemmar kvar i sättningen, David Boulter (klaviatur) och Neil Fraser (gitarr). Övriga två medlemmar, Dan McKinna (bas) och Earl Harvin (trummor), har varit med sedan en bit in på tjugohundratalet.

Under 2020 hann Tindersticks också med att släppa nya EP:n "See My Girls".

Som tidigare meddelat: som följd av regeringens beslut angående folksamlingar, tvingades vårens konserter med Tindersticks på Storan i Göteborg och Dramaten i Stockholm att ställas in. Biljetter som köpts till dessa evenemang återlöses automatiskt. Det nya datumet och spelstället för Stockholm blir 2 november på Göta Lejon.