– Det började med trummorna. Jag ville att de skulle låta större än senast, eller jag ville att det skulle vara mer liv i dem. Sedan blev det en del gitarrsolon på den här skivan, det är knappt några på den förra. Det var de enda två grejerna egentligen.

Henrik Palm sitter i sin lägenhet söder om Södermalm i Stockholm och pratar om hur ljudidealen skiljer sig åt på nya albumet Poverty Metal (släpps i höst) jämfört med 2017 års solodebut Many Days. Båda är skivor som rör sig i gränslandet mellan det fula och det vackra, det brutala och det karaktäristiskt klangfulla.

– Banden jag tänkte på den här gången var mycket Flipper, Stooges och Blue Cheer, och det handlar om någon slags inställning till hur det ska spelas och att det skulle vara mer stök än senast. Jag har försökt få till ett ganska smutsigt ljud, mycket fuzz och så där, det var det inte på förra, den var ganska mjuk. Men det blev lite som det blev. Man kan aldrig riktigt styra det där.

– Och nu skrev jag alla låtar enbart med den här plattan i åtanke. Förra gången var en del material från början avsett för Pig Eyes, jag tog helt enkelt de låtar jag hade liggande. Till den här har allt utgått från samma mål.

Här i bostaden, tämligen fullbelamrad med skivor och allehanda populärkulturrelaterat, allt ifrån Venom-affischer och singlar med såväl 7 Seconds som Alice Cooper skymtar, skrev Henrik merparten av de låtar som hörs på Poverty Metal.

– Jag låg i soffan, kollade på skräckfilm och spelade på en bas som jag hade lånat av basist-Jocke [Proos], precis så kom många av låtarna till. Så jag har inte analyserat allt supermycket. Men jag hittade någon röd tråd där i två låtar och då kände jag att nu rinner det på.

Henrik, enligt egen utsago ”först och främst ett musikfan, dygnet runt, och det tar sig alla former”, minns inte vad som ursprungligen drog in honom i musiken men så länge han kan minnas har han varit musikhängiven.

– Mamma och pappa spelade in allt de kunde hitta i musikväg på VHS till mig, det kunde vara allt från Dismember i Hultsfred till en Tony Wilson-dokumentär, dansbandsgrejer eller Rocktåget. Jag började spela gitarr när jag var fem år gammal, så det har alltid funnits med där även om jag länge inte hade några planer på en musikkarriär eller vad man ska kalla det – det kom nog först under tiden i Sonic Ritual. Så länge jag spelade musik i Falun var det som att det var dömt att få stanna just där, som att det inte fanns någon chans i helvetet att man exempelvis någonsin skulle få komma till Stockholm och spela. Det kändes helt otroligt när man kom hit och träffade folk som inte bara gillade musik utan dessutom samma musik som en själv.

Med förflutet i en rad punk- och metalband som Sonic Ritual, In Solitude och Ghost samt alltjämt medlem i Södra Sverige, Isotope Soap och vilande Pig Eyes, likaså inhoppande musiker hos Gösta Berlings Saga och Manuela Iwansson, hade Henrik Palm byggt upp rejält med rutin redan innan solodebuten. Men som den bandmänniska han dittills varit, och till viss del fortfarande är, var det allt annat än självklart att testa solo.

– Jag är nöjd med Many Days musikaliskt och så, men mest nöjd är jag över att jag över huvud taget gjorde den. Fram till att vi släppte första låten därifrån trodde jag aldrig att jag någonsin skulle ge ut något i eget namn. Det var ett slags experiment för att se om det funkade. Det var som att jag gick utanför min comfort zone, och det kändes himla läskigt. Även om det mesta av det har släppt kan jag tycka att det lite är så ännu. Och det hör väl till. Det kan liknas vid det här att kroppen inte har något smärtminne. Folk fortsätter att föda barn och tatuera sig, det är samma sak med att göra en till skiva…

Innan Many Days blev verklighet ville Henrik och Tor Sjödén, som spelar trummor med Viagra Boys, göra en skiva tillsammans.

– Han är en gammal kompis, precis som jag kommer han från Falun även om det var i Stockholm vi lärde känna varandra, och jag hade låtarna. Han peppade mig ganska mycket ”men släpp det i eget namn, det är klart att du kan göra det”. Så fort det bestämdes blev det lättare att skriva klart musiken. Det var nästan som att jag kunde göra vad jag ville, och då är det väldigt skönt.

I en intervju sa du om förra skivan något i stil med att du ville bort från metal men behålla det tunga.

– Ja, men jag var kanske lite väl anti metal då. Nu har det släppt, jag är inte anti någonting. Då kände jag kanske att jag hade vistats så mycket inom hårdrocken och ville visa någonting annat, medan jag i dag inte bryr mig så mycket längre. Det är skönare att anamma allt man gillar. Eller så här, där förra skivan handlade mer om vad jag inte skulle göra handlar den nya mer om vad jag skulle göra, oavsett om det var mer gitarrsolon eller större trummor. Det känns som en mer positiv inställning.


Den 16 oktober släpps Henriks nya album Poverty Metal. Idag, 22 juli, kommer det första smakprovet Concrete Antichrist. Lyssna här nedanför!