Under det senaste decenniet har DIIV etablerat sig som ett av rockmusikens mest fascinerande band, som utforskar nya texturer samtidigt som de driver sitt låtskrivande framåt på ett sätt som fortsätter att dra till sig en större publik världen över. De kombinerar skönhet och oljud till den grad att de närmar sig en frodig glömska – ett brännande sound som bygger på element från drömpopkoryféer som My Bloody Valentine, Slowdive och Smashing Pumpkins. Det blir allt svårare att etablera ett distinkt förhållningssätt inom populärmusik i allmänhet, men genom hela sin diskografi är DIIV:s sound och känslomässiga tenor omisskännligt deras eget.
DIIV växte fram ur den fruktbara DIY-musikscenen i Brooklyn i början av 2010-talet och visade sig snabbt vara en av stadens mest framstående liveakter och har sedan dess breddat sin estetik för varje album. Under loppet av tre album har de införlivat den brittiska gitarrpopens drivande gång, den tyska psykedelians minimalistiska strukturer och motorikrytmer, metallens frodiga raseri och shoegazeens soniska fördjupning i sin inbjudande ljudvärld.
DIIV har en stark och uppslukande live-närvaro och är fast förankrade i ett djupt arv av gränsöverskridande rockband samtidigt som de fortsätter att staka ut sin egen väg. Deras inflytande kan kännas i en ny generation av artister som strävar efter sin egen straffande lycka och har satt sin prägel på shoegaze och gitarrdriven musik medan DIIV själva fortsätter att cementera sitt arv som en av Nordamerikas mest framgångsrika rockband.