Caesars

Band som har väldigt bra låtar men som saknar intresset, disciplinen eller bådadera att förvalta sina gåvor förtjänar ett eget kapitel i boken om rockmusik. Tacksamt för rockbiografin, sämre för plånboken. När man nu, 20 år efter debuten, lyssnar på Caesars fem album så står det klart att de absolut gjort sig förtjänta av en plats i det sällskapet.

Mitt bland alla fuzzade gitarrer, svängiga trummor, farfisaorglar, och bandekon hittar man nämligen en imponerande låtskatt. Och då talar vi inte bara om de stora singlarna som kunde höras i alltifrån populära TV-spel till stora reklamfilmer, utan nog så mycket de där fina låtarna som är gömda på albumens senare delar. Det sas ofta om Caesars att det var musik för hjärtat snarare än hjärnan – en beskrivning med både förtjänster och brister. Den hookmättade garagerocken och de omedelbara, tidvis dekadenta texterna träffar helt klart bröstkorgen hårdare än intellektet men faktum kvarstår att det här är välskriven popmusik av absolut högsta kvalité.

Caesars la aldrig riktigt ned. Det var inget dramatiskt avsked utan en tid efter dubbelalbumet Strawberry Weed (2008) försvann de bara. Men så, från ingenstans, annonserades en spelning till 2018 års Popaganda. Bandet sa att det var en engångsföreteelse men tack och lov hade de för roligt för att hålla det löftet.