Varje gång rockmusikens dödsannons skrivs dyker det upp en akt som plötsligt får genren att kännas levande igen. Just nu mår svensk indierock förhållandevis bra och en av de främsta anledningarna stavas Terra. Sedan debuten 2016 har bandet rört sig framåt med en sällsynt uthållighet: ett kollektiv som hållit fast vid sitt nästan trotsigt ocyniska arbetssätt, där empatin med de som inte fick den bästa given alltid funnits som en underström i både text och uttryck. De är i mångt och mycket fortfarande samma band som en gång var Göteborgs underjordiska bäst bevarade hemlighet: hudlös indierock med blottlagda nerver och en energi som alltid varit större än rummen de stått i. Skillnaden i dag är främst att rummen vuxit.