Om du ber Lisa Hannigan beskriva sin musik svarar hon att den handlar om kärleken, döden, nutid, dåtid, ensamhet, gemenskap och kampen för att höra hemma. Det stämmer för det är exakt så den låter – glad men ledsen, hoppfull men drabbande och jordig men svävande.
Som det irländska landskap där hon hör hemma med rösten som en mörk porlande flod. Kanske hörde du den där rösten för första gången i bakgrunden på Damien Rices eller Herbie Hancocks skivor? Men Lisas var aldrig en röst som kunde stå i bakgrunden – Herbie hävdar att hon gör samma val med rösten som Miles Davis med trumpeten – och det har hon med all önskvärd tydlighet visat över tre album, i synnerhet på 2016 års majestätiska ”At Swim”. Tänk er detta presenterat tillsammans med en innovativ kammarorkester i en vacker miljö – då får du ett hum om vad som kommer att ske på Dramaten i april.