Seinabo Sey, Amanda Bergman och Sunnan gör en gemensam kväll på Förbindelsehallen i sommar! Den 2 juli spelar Seinabo Sey, Amanda Bergman och Sunnan på Förbindelsehallen i Slakthusområdet i Stockholm. Tre olika världar. Tre separata konserter. Samma kväll, samma rum.
Barn resonerar ibland med en sorts obeveklig logik: gott plus gott borde rimligen bli ännu godare. Lägg en favorit ovanpå en annan och resultatet måste bli dubbelt så bra. I verkligheten är det inte riktigt lika enkelt. Smaker kan konkurrera, uttryck ta ut varandra och det som var starkt på egen hand kan försvinna i helheten. Men ibland inträffar motsatsen. När ingredienserna är noggrant utvalda och fullt kapabla att bära sin egen vikt kan något annat uppstå – en kväll där helheten plötsligt blir större än summan av sina delar. En sådan kväll väntar den 2 juli i Förbindelsehallen i Stockholm.
Seinabo Sey, Amanda Bergman och Sunnan står på många sätt långt ifrån varandra musikaliskt. Men deras konstnärskap delar mer än vad som skiljer dem åt: uppriktigheten, själfullheten och den där svårdefinierade känslan av att varje ton är absolut nödvändig.
När Seinabo Sey slog igenom med “Younger” och “Hard Time” var det en redan fullt formad artist som tog rummet i besittning – i Sverige såväl som i resten av världen. Den djupa, själfulla klangen bar både kraft och sårbarhet, en pondus som kändes lika självklar som den var sällsynt. Men ganska snart stod det klart att hennes konstnärskap inte var menat för popens enkla logik. Seinabo har alltid rört sig efter en annan kompass, och i sin senaste inkarnation vänder hon sig till sitt modersmål. På det nysläppta albumet “Välkommen hem”, hennes mest poetiska och personliga så här långt, sjunger hon för första gången uteslutande på svenska, och den här gången genomsyrar hennes egen vision varje detalj.
Amanda Bergman har länge varit en av Sveriges mest säregna och angelägna artister. Som central figur i Amason och genom sina soloprojekt har hon på många sätt definierat det alternativa nordiska poplandskapet i över ett decennium. Och i centrum står alltid rösten – en av de absolut bästa vi har. En röst som lyckas vara både empatisk, sårbar, trösterik och oändligt stark på en och samma gång. Tidigare i år släppte Amanda albumet “embraced for a second as we die”, där hon återigen tar sig an de stora frågorna genom att utforska det lilla livet. Det är en spirituell, fri och djupt drabbande skiva om den svårbegripliga blandningen av eufori och förtvivlan som kommer av att bara vara vid liv just nu.
Sunnan representerar en annan sorts sensibilitet. En filmisk typ av varm, organisk soul som möter Morricone-liknande ljudlandskap. Deras musik rör sig mellan dammiga westernvisslingar, mjuka grooves och själfulla melodier som känns lika delar eviga som hyperrelevanta. Bandet beskriver själva sin estetik som neo-nostalgi – ett sätt att låta det förflutna färga samtiden utan att fastna i det. Debutalbumet “Cinema” placerade dem snabbt bland landets mest intressanta nya akter och följdes av EP:n “Cinema Sound System”, där soul, psychedelia och filmiska stämningar vävs samman till något som ibland känns mer som ett soundtrack till en ännu oskriven film än som en traditionell popskiva. Och som alla bra berättelser känns det tydligt att detta bara är början.