Sunnan representerar en annan sorts sensibilitet. En filmisk typ av varm, organisk soul som möter Morricone-liknande ljudlandskap. Deras musik rör sig mellan dammiga westernvisslingar, mjuka grooves och själfulla melodier som känns lika delar eviga som hyperrelevanta. Bandet beskriver själva sin estetik som neo-nostalgi – ett sätt att låta det förflutna färga samtiden utan att fastna i det. Debutalbumet “Cinema” placerade dem snabbt bland landets mest intressanta nya akter och följdes av EP:n “Cinema Sound System”, där soul, psychedelia och filmiska stämningar vävs samman till något som ibland känns mer som ett soundtrack till en ännu oskriven film än som en traditionell popskiva. Och som alla bra berättelser känns det tydligt att detta bara är början.
