I början av decenniet tycktes musikvärlden domineras av lo-fi-drömpop skriven i ungdomars hemmastudios, och en shoegaze-revival som ville pusha nostalgins gränser ännu längre. Men ingen lyckades riktigt representera genren lika bra som Jack Tatums Wild Nothing, där mixen av 80s throwback och janglepop skapade en egen liten subgenre i den annars övermättade sfären. Sedan 2012 års Nocturne har Wild Nothing gång på gång lyckats förnya sig själv utan att tappa taget om sin egen identitet, och med årets nysläppta Indigo fortsätter han där Nocturne slutade. Här bjuds vi på en retrorevivalism som vågar vara ärlig med sina influenser och bär dem med stolthet. Nu kan vi lika stolt meddela att Wild Nothing intar Göteborg och Pustervik 2 mars samt Stockholm och Debaser Strand 3 mars.
Nästan tio år har gått sedan debuten Gemini, och varje följande album har markerat ett steg i Tantums egna skaparprocess – från hemmastudion till en fullutrustad studio, och med det fjärde och senaste albumet i en tillvaro av gränslös kreativitet. Övning ger färdighet, och på Indigo är detta inte mer sant – skivan är ett resultat från en artist som vet exakt vad han gör utan att falla tillbaka i klyschor. Eller som Tantum själv uttrycker det: “Indigo är inte ett sökande efter kreativa impulser, utan förmågan att kunna kanalisera sin egen kreativitet.” Han lägger ett pussel där varje bit är berättigad och noga utvald, han målar en bild som känns lika tidlös och nyskapande. Wild Nothing är en evig övergångsperiod från sommar till höst och bakgrundsmusiken som får livet att kännas som en film. Och med Indigo får den gärna aldrig ta slut.